Pebbles wonders

Jag har inte skrivit här på år…eller snarare en månad, kanske. Det har varit så mycket runtomkring. Jag filar på företaget som snart är sjösatt, men gudarna ska veta att det är tusen saker att fixa!

Mitt i allting, började jag knacka på min barnbok som jag har tänkt att skriva ihop…med förhoppning om att även illustrera själv. Nåväl, mina teckningar får kanske någon annan villig ta över, för jag hinner inte med ALLT. Har dessutom en annan bok på gång, men den är än så länge bara en skiss i huvet. Hursomhelst, idéer och kreativitet är kul. Det är när man plötsligt inte kan sova, som man anar att det är för mycket på gång samtidigt.

Nu har vi semesterflyttat hem till Sverige från ett stekhett Atlanta. Vi hann precis göra en underbar solresa till Bahamas och Florida, innan vi åter landade hemma i ett ljust och grönt Sverige. Nu väntar en lugn sommar med förhoppningsvis lite jobb då och då. I alldeles lagom dos

Lite synd att svenskarna är ute ur EM förresten, för det var något visst att komma hem till den typiska svenska sommaren med sköna förhoppningar i luften. Men nu väntar istället midsommarafton imorgon, härligt!

Nu ska jag och mamma ut och plocka lite blommor…tjingeling!

Toppen, vi har en ny dammsugare! Tja, så skulle jag ha kunnat uttryckt saken. Nu säger jag bara; what a piece of crap! Om jag ogillade att dammsuga förr, så hatar jag det verkligen nu. Dammsugaren, som enligt min man Fredrik är klassiskt amerikansk och väldigt vanlig, är helt värdelös. Behöver jag berätta vem som köpte den? Inte var det jag, hade aaaaldrig ens tittat åt saken på affären. Den är helt enkelt extremt klumpig, har en konstig modell, med en massa rör och knappar som sticker fram överallt. När jag ska starta den, trycker jag på knappen som tömmer röret med allt damm. När jag ska tömma den, trycker jag på knappen som får dammsugaren att ändra modell och bli lite bakåtlutande. Jag vet, det låter ofattbart rörigt. Det är det också. Nu känns det som att jag knuffar en lastbil framför mig varje gång jag dammsugar. Svetten rinner, då jag ska runda alla hörn och beträda nya rum. Inte finns det någon back att lägga in heller. Hur är det tänkt att jag ska kunna köra in med eländet under sofforna, med en halv decimeters takhöjd till förfogande? Nej, nu parkerar jag monstret och går och tar mig en välbehövlig dusch. Vårt hem kanske slammar igen av damm och smuts från och med nu. Eller så får jag, i bästa fall, mer hjälp med dammsugningen än tidigare Inträffar det sistnämnda, kanske köpet visar sig vara en riktig lyckträff. Hur otroligt det än låter.

Gissa om jag läser sagor som småbarnsmamma…Ibland önskar jag att Alva kunde titta lite själv i böckerna. Hon kan ju redan handlingarna utantill, efter att jag läst dom för henne tusentals gånger. Om och om igen. Igår fick jag svar på tal till mitt förslag: “Nää mamma, jag kan inte göra alla ljuden. Jag kan inte prata i boken!”. 

Med det svaret fanns det inget mer att säga. Jag läste så klart Cinderella - igen, och häpnade över ett ganska så klipskt svar. 

Nedrans! HM öppnar inte dörrarna till sin första Alantabutik förrän nu på torsdag. Jag som hade sett fram emot att göra mig en sväng dit just ikväll. Inte för att HM är fullt så lockande här som hemma. Här är konkurrensen allt bra hårdare. Men, jag har upptäckt att deras klänningar är upp till hundringen billigare här i och med dollarns låga värde. Ett halva priset direkt, på sommarsäsongens nya kläder. Ska jag ändå göra mig en tur förbi HM då jag kommer hem i juni, kan jag ju lika gärna göra det här redan nu. Få mer kläder för pengarna, för sånt är alltid lika kul

Jag håller fullkomligen på att flyta bort ute på balkongen! Idag är det minst 30 grader varmt, och jag kämpar för att få lite solbränna, även om det snurrar i knoppen och skuggan hellre lockar. Ska kolla om vi har något gott att slänga på grillen då Fredrik kommer hem. Då får jag en god anledning till att lämna solen för en stund För som svensk är ett slags “måstedrag” kopplat till ens personlighet; att ta tillvara på solen varje gång tillfälle ges. “Undan med luggen”, som mamma alltid sa när vi var på fjällsemester. Det var en pina, särskilt då hon klickade en kladdig lotion med extra hög solskensfaktor på mina båda kinder . Numera styr jag i alla fall över mina solskydd själv, men pinar säkert min dotter med samma gamla uppmaningar. Det är nog ett oundvikligt arv.

“Pebbles” är mitt smeknamn sen barnsben. Min mamma och pappa tyckte nämligen att jag var så fasligt lik Fred Flintstones lilla dotter Pebbles i den teckande serien, så namnet tillföll även mig. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt jämförelsen idag. Tror i vilket fall som helst inte att det på något sett påverkat mig negativt

Men så finns det förstås smeknamn som kan såra. Genom åren har man hört många märkliga, men ack så träffande beskrivningar. Som killen i min grundskoleklass med en slags höknäsa; givetvis blev han kallad “Örnnästet” efter den stora filmen. En annan kille under gymnasietiden, som inte begåvats särskilt många pigment, blev hänsynslöst kallad “mjölkglaset”. En Stenqvist jag en gång kände, fick däremot tituleringen “Stenballa” under skolåren. Det ordvalet tror jag däremot medförde en slags pondus till den redan så kraftfulle ledartyp han faktiskt var.

Smeknamn kommer nog alltid att finnas, men det är så klart de positiva benämningarna som tjänar bästa syftet. Annars har jag nog själv alltid varit “Mallan” hos var och varannan person. Men det är förstås föga orginellt för Malin.

Vad roligt! En av min bästa vänner har äntligen fått sin bäbis, en liten Alfred. Som jag väntat, funderat och undrat…Är det en flicka eller måhända en pojke? Nu kan jag glatt ge mig ut i handeln och bara koncentrera mig på blå barnkläder. Underbart! Jag har fått ett nytt, roligt - och mycket seriöst - uppdrag framför mig

Så är man då mätt och belåten, igen, efter en hel dags hungrande. Jag har pulat i mig flera quesidillas med en stark fyllning, mycket smarrigt, och druckit isande mexikansk öl. Allt serverat på en mexikansk cantina som vi hittade på hemvägen efter en liten improviserad biltur. Nu ska jag bara slappa…sköööönt.

Vi ska börja imorgon. Vi SKA börja morgon. Eller ska vi det?
Matvanorna måste ändras och det NU. Gymkorten är inköpta sen länge, men vi har inte varit så aktiva på LA Fitness som vi borde. Idag lovade min man att han skulle börja ett nytt liv. Det hela slutade dock med en flottig subwaypicknick i Piedmont park, där vi bekymmerslöst mumsade på våra mackor tillsammans med frasiga chips. Min man hade dessutom beställt extra majonnäs på sin macka, något som jag raskt gjorde honom uppmärksam på under tiden han glufsade i sig av den prasslande megamackan. “Men jag ska ju börja imorgon”, kontrade han, “heders”!
Jojo…

Vågar vi någonsin återvända hem?

Melodifestivaltider och som jag älskar musikkarusellen som drar igång varje vår med samma smaklösa, fantastiska magnetism. Såå underbart med web-tv…Jag får se kändisar tycka till om alla eurovisionsbidrag hela vägen över Atanten och dessutom se Perelli ödmjukt betona att “ingenting var nånsin förväntat”. Pyttsan.